Detta är
den text som har publicerats i Regeringsrättens Årsbok. Det innebär dock inte att denna
text är att betrakta som officiell. Den officiella versionen är den som finns RÅ.
Vi har bytt ut namnen i texten på de personer som varit föremål för den
juridiska processen,
RÅ 1996 ref 99 Målnummer: 1569-1995
1996-11-18
Uppslagsord: Socialtjänst - faktisk hyreskostnad som inte avvikit från vad
som kunde anses normalt på orten har godtagits vid biståndsberäkning varvid en av
socialnämnden beräknad genomsnittlig hyresnivå inom kommunen underkänts som
bidragsunderlag
Sammanfattning: Fråga huruvida socialbidrag för bostadskostnad skall utges
efter en av socialnämnden beräknad genomsnittlig hyresnivå inom kommunen eller efter
den bidragssökandes faktiska hyreskostnad (I och II)
Lagrum: 6 § socialtjänstlagen (SFS 1980:620)
Georges C. och hans hustru hyrde en lägenhet om två rum och kök i Uddevalla.
Hyreskostnaden uppgick till 3 047 kr i månaden.
Socialnämnden i Uddevalla kommun avslog den 3 oktober 1994 Georges C:s ansökan om
bistånd till den faktiska hyreskostnaden och beviljade i stället bistånd beräknat
efter en hyra på 2 750 kr. Motiveringen till beslutet var att enligt
socialförvaltningens nya riktlinjer för bostadsstorlek och bostadskostnad fick ett gift
par beviljas bistånd med ett belopp motsvarande en hyreskostnad på 2 750 kr.
Georges C. överklagade beslutet och anförde bl.a. att han bott i lägenheten i fyra år
och hade alla sina sociala kontakter i området samt att en flyttning också skulle
innebära extra kostnader.
Länsrätten i Göteborgs och Bohus län (1994-12-06, ordförande Bonge) yttrade: Enligt 6
§ socialtjänstlagen (1980:620) har den enskilde rätt till bistånd för sin
försörjning och livsföring i övrigt om hans behov inte kan tillgodoses på annat
sätt. Genom biståndet skall den enskilde tillförsäkras en skälig levnadsnivå. - Av
handlingarna i målet framgår följande. Uddevalla kommun tillämpar fr.o.m 1 maj 1994 en
ny norm för bostadskostnad. Denna nya norm innebär ett avsteg från Socialstyrelsens
rekommendationer. För två personer som långvarigt är beroende av socialbidrag (över
sex månader) bör bostadskostnaden ej överstiga 2 750 kr. Socialstyrelsens
rekommendation innebär en genomsnittskostnad på 3 050 kr och en högsta godtagbara
boendekostnad på 4 250 kr. Skillnaden på 300 kr förklaras med att tillgången på
lägenheter är god och hyresnivån är lägre i Uddevalla än i andra kommuner av
motsvarande storlek. Georges C. är arbetslös och uppbär sedan den 1 november 1993
kompletterande ekonomiskt bistånd för sin och hustruns försörjning. Hustrun kommer att
bli klar med sina inledande studier i svenska i slutet av november 1994 och kommer
därefter bli berättigad till utbildningsbidrag. På det viset kommer makarna C. att bli
självförsörjande och därmed oberoende av socialbidrag eftersom Georges C. har
inkomster i form av A-kassa. Vidare framkommer det att Georges C. varit medveten om att de
har för höga boendekostnader jämfört med socialförvaltningens riktlinjer. -
Länsrätten gör följande bedömning. - I Socialstyrelsens allmänna råd 1992:4 s. 17
anges att den biståndsberättigade har rätt till socialbidrag för skäliga
bostadskostnader. Lokala förhållanden kan medföra variationer i bedömningar av vad som
är att anse som skälig boendekostnad. Georges C. har en boendekostnad som understiger
Socialstyrelsens rekommenderade genomsnittskostnad. Hans boendekostnad får därmed anses
som skälig. Georges C. har bott i samma bostad i fyra år. Med hänsyn härtill skall
Georges C. beviljas bistånd till hyra med ytterligare 297 kr. - Länsrätten bifaller
överklagandet och ålägger socialnämnden att till Georges C. utge bistånd enligt 6 §
socialtjänstlagen med ytterligare 297 kr. - Domen gäller omedelbart.
Socialnämnden överklagade beslutet.
Kammarrätten i Göteborg (1995-02-08, Koch, Nilsson, referent, Falkendal) fann, även med
beaktande av vad Uddevalla kommun anfört angående den genomsnittliga bostadskostnaden i
kommunen, att Georges C:s boendekostnad var skälig och ändrade därför inte den
överklagade domen.
Socialnämnden fullföljde sin talan och yrkade att kammarrättens dom skulle upphävas
och nämndens beslut fastställas. Till stöd för sin talan anförde nämnden bl.a.
följande. Det fanns ett stort antal tomma lägenheter i kommunen. I flera bostadsområden
fanns lediga lägenheter med omedelbar inflyttning eller med kort väntetid. Detta gällde
även bostäder med låga hyresnivåer. Den kommunala bostadsstiftelsen, som var den
största fastighetsägaren, hade ett relativt gammalt bostadsbestånd med moderata hyror.
Tillsammans med den goda tillgången på bostäder hade detta medfört att även andra
fastighetsägare tvingats hålla tillbaka hyreshöjningar. Kommunen hade följaktligen en
lägre hyresnivå än många orter av motsvarande storlek. Socialnämnden hade därför i
sina riktlinjer beslutat om hyresnivåer som låg ca 10 procent under de av
Socialstyrelsen rekommenderade. Riktlinjerna var en anpassning till hyresnivån i regionen
och till de normer som tillämpades av kommunerna i övriga Trestadsområdet.
Socialbidragets konstruktion med en norm för livsuppehället och tillägg för
bostadskostnad gjorde att socialbidraget kunde variera starkt mellan bidragstagare med
olika bostadskostnader men med i övrigt samma sociala situation. För en familj med två
vuxna skiljde det 1 200 kr mellan Socialstyrelsens genomsnittskostnad och den högsta
godtagbara boendekostnaden. Om man konsekvent använde den högsta godtagbara kostnaden
som mall för socialbidraget fanns det inget incitament för den enskilde att sänka sin
hyreskostnad. Enligt nämndens uppfattning borde biståndstagare med långvarigt
bidragsbehov anpassa sina utgifter för bostaden så att kostnaden låg i nivå med vad
som kunde anses vara ett genomsnitt på orten. Med rådande bostadsmarknad och god
tillgång även på billiga lägenheter var detta möjligt. Avsteg skulle givetvis göras
i det enskilda fallet när starka skäl förelåg.
Prövningstillstånd meddelades.
Regeringsrätten (1996-11-18, Sjöberg, Rundqvist, Eliason) yttrade: Skälen för
Regeringsrättens avgörande. Enligt 6 § socialtjänstlagen har den enskilde rätt till
bistånd för sin försörjning och livsföring i övrigt, om hans behov inte kan
tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en
skälig levnadsnivå.
Enligt förarbetena till bestämmelsen (prop. 1979/80:1 s. 202) skall socialbidraget svara
för grundläggande behov i fråga om mat och dryck, beklädnad och bostad samt täcka
även vissa andra hushållsutgifter och personliga utgifter m.m. Vad gäller bidrag till
bostadskostnader framhölls i propositionen att huvudregeln borde vara att sökandens
faktiska nettokostnader för bostaden och dess uppvärmning beaktades helt, om
bostadsstandarden och bostadskostnaderna inte översteg vad som är skäligt.
Enligt uppgift i Socialstyrelsens senast utgivna allmänna råd om socialbidrag (1992:4)
tillämpar de flesta av landets kommuner en bruttonorm för socialbidragets storlek. I
anslutning därtill anförs att det i en sådan norm ingår kostnader för livsuppehället
och att den faktiska bostadskostnaden tillkommer. I de allmänna råden rekommenderas att
en enhetlig bruttonorm tillämpas för att möjliggöra en enkel handläggning av
socialbidragsärenden och det anges också närmare vilka budgetposter som en bruttonorm
bör täcka. Posten bostadskostnader har lagts utanför normen med hänsyn till att
sådana kostnader varierar från kommun till kommun och från individ till individ. Under
rubriken Bostadskostnad anförs vidare följande: äDen bidragsberättigade har rätt till
socialbidrag för skäliga bostadskostnader. Lokala förhållanden kan medföra
variationer i bedömningen av vad som är att anse som skälig boendekostnad. Viss
vägledning kan fås av de normer som finns för högsta godtagbara standard i
Socialstyrelsens allmänna råd om beräkning av underhållsbidrag, 1989:6. Nya normer som
utfärdas årligen publiceras i Socialstyrelsens meddelandeblad. Högre kostnader i t.ex.
nyproduktion bör accepteras om inte billigare boende finns att tillgå på ortenä.
Socialstyrelsens bostadskostnadsnormer, som skall tjäna till vägledning vid beräkning
av underhållsbidrag, är inte utformade med sikte på att ges direkt tillämpning vid
bedömning av behov av socialbidrag enligt 6 § socialtjänstlagen. De anger i tabeller
för olika delar av landet och för olika hushållstyper såväl vad som utgör
genomsnittlig boendekostnad som vad som utgör högsta godtagbara boendekostnad. Som
framgått är det endast den sistnämnda kostnadsangivelsen som framhålls i de allmänna
råden om socialbidrag såsom i viss mån vägledande för tillämpningen av
socialtjänstlagen. Regeringsrätten har i rättsfallet RÅ 1994 ref. 76 erinrat om att
dessa riktlinjer för högsta godtagbara bostadskostnad aldrig kan ersätta den
individuella behovsprövning som socialtjänstlagen förutsätter.
I förevarande mål gäller frågan huruvida Georges C:s socialbidrag för hyreskostnad,
avseende en av honom sedan flera år förhyrd bostad, skall begränsas till att motsvara
en av socialnämnden beräknad genomsnittlig hyresnivå för en bostad av ifrågavarande
storlek eller ge full täckning för hans faktiska hyreskostnad. Som skäl för sin
ståndpunkt att genomsnittshyran skall tillämpas hänvisar socialnämnden främst till
att biståndstagare med långvarigt bidragsbehov - när så är möjligt med hänsyn till
tillgången på bostäder och om inte starka skäl talar däremot - bör anpassa sina
utgifter för bostad till vad som kan anses vara genomsnittsnivån på orten.
Den ståndpunkt som socialnämnden företräder innebär att kostnadsbidraget till bostad
för dem som är långvarigt bidragsberoende och har en hyra som överstiger den
beräknade genomsnittliga hyresnivån begränsas enligt en i princip generell norm. I den
mån en sådan genomsnittsnorm tillämpas inskränks följaktligen den individuella
prövningen av bidragsbehovet för dessa bidragssökande till att gälla om vissa mera
speciella skäl finns att göra undantag från normen. Ett sådant tillvägagångssätt
framstår inte som väl förenligt med det som i det föregående redovisats om
socialtjänstlagens förarbeten eller om innehållet i Socialstyrelsens allmänna råd. Av
lagen med dess förarbeten och de allmänna råden måste i stället anses framgå att det
för boendekostnaden bör göras en rent individuell prövning av varje fall för sig,
varvid utgångspunkten skall vara att den faktiska bostadskostnaden normalt skall täckas.
Vad som därvid skall anses som maximigräns för kostnaden får avgöras med hänsyn
bl.a. till lokala förhållanden på hyresmarknaden, vilket kan innebära att en kommun
tillämpar en lägre maximigräns än den Socialstyrelsen rekommenderar.
Socialnämndens talan i målet aktualiserar vidare frågan om prövningen av
bidragsbehovet beträffande boendet bör ta sikte på att undersöka och bedöma den
sökandes möjligheter att finna en billigare bostad också i fall då dennes faktiska
bostadskostnad inte kan betraktas som anmärkningsvärt hög. Förarbetsuttalandet om att
som huvudregel sökandens faktiska nettokostnad för bostaden bör beaktas helt leder dock
närmast till slutsatsen att utredning av alternativa boendemöjligheter inte bör ses som
ett regelmässigt inslag i biståndsprövningen. För en sådan slutsats bör dessutom,
med hänsyn inte minst till det starka personliga intresse den enskilde vanligen har av
hur hans boendefråga är ordnad, kunna hämtas visst stöd i socialtjänstlagens
portalparagraf (1 §) som understryker att socialtjänstens verksamhet skall bygga på
respekt för människornas självbestämmande och integritet. Situationer kan dock
förekomma där den åsyftade utredningen och bedömningen ter sig motiverad att göra.
Främst bör detta gälla i fråga om andra boendeformer än hyrd bostad, t.ex. om den
bidragssökande kan antas ha eget realiserbart kapital nedlagt i bostaden. Vid boende i
hyreslägenhet bör t.ex. kunna nämnas fall när den bidragssökande inte har något
fastare etablerat boende. Det torde då i varje särskilt fall få förutsättas att en
konkret jämförelse görs med hyreskostnaden för bostäder som är tillgängliga för
förhyrning. För att behovet skall anses tillgodosett genom bidrag motsvarande hyran för
den billigare bostaden bör dessutom krävas att skillnaden i förhållande till den
faktiska hyran i befintlig bostad inte är obetydlig.
Att krav ställs på att den bidragssökandes bostadskostnad inte får överstiga vad som
är skäligt för att socialbidraget skall ge full kostnadstäckning för utgifter för
boendet bör mot bakgrund av det anförda i regel inte anses innebära något annat än
att bostadskostnader som faller inom ramen för vad som är normalt förekommande på
orten skall vara bidragsgrundande och att endast sådan del av den bidragssökandes
faktiska kostnad som går klart därutöver skall kunna lämnas utan avseende. Det får
antas vara i syfte att ge någon vägledning vid denna avgränsning som Socialstyrelsen i
de allmänna råden har knutit an till den vid bestämmande av underhållsbidrag angivna
högsta godtagbara bostadskostnaden.
Georges C:s hyreskostnad för hans och hans hustrus bostad om två rum och kök utgjorde
vid tiden för bidragsansökan 3 047 kr i månaden. Även om hyresnivåerna i Uddevalla
kommun mot bakgrund av de upplysningar som socialnämnden lämnat kan antas ha varit
lägre - måhända ca 10 procent lägre - än i de flesta andra kommuner av motsvarande
storlek, är det tydligt att Georges C:s hyreskostnad inte kan påstås ha legat på en
nivå som påtagligt avvikit från den normala på orten. I stället har det i hans fall
funnits en god marginal upp till vad som med hänsyn tagen till den lokala hyresmarknaden
kunde anses som högsta godtagbara kostnad.
Vid angivna förhållande kan den aktuella hyreskostnaden inte anses ha överstigit vad
som är skäligt vid prövning av biståndsbehovet enligt 6 § socialtjänstlagen. Georges
C. har därför såsom underinstanserna funnit varit berättigad till bistånd för
bostadskostnad med belopp motsvarande den faktiska hyreskostnaden. Socialnämndens talan
kan följaktligen inte bifallas.
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer det slut kammarrättens dom
innehåller.
Regeringsråden Brink och von Bahr var skiljaktiga i fråga om motiveringen och ansåg att
Skälen för Regeringsrättens avgörande fr.o.m. fjärde stycket skulle ha följande
lydelse:
Socialstyrelsens bostadskostnadsnormer, som skall tjäna till vägledning vid beräkning
av underhållsbidrag, är inte utformade med sikte på att ges direkt tillämpning vid
bedömning av behov av socialbidrag enligt 6 § socialtjänstlagen. De anger i tabeller
för olika delar av landet och för olika hushållstyper såväl vad som utgör
genomsnittlig boendekostnad som vad som utgör högsta godtagbara boendekostnad. Som
framgått är det endast den sistnämnda kostnadsangivelsen som framhålls i de allmänna
råden om socialbidrag såsom i viss mån vägledande för tillämpningen av
socialtjänstlagen.
Regeringsrätten har i rättsfallet RÅ 1994 ref. 76 behandlat frågan om i vilken
utsträckning Socialstyrelsens riktlinjer för högsta godtagbara bostadskostnad bör vara
vägledande vid beräkning av ekonomiskt bistånd för hyra av bostad. I rättsfallet
anför Regeringsrätten att i målsättningen att den enskilde genom biståndet skall
tillförsäkras en skälig levnadsnivå ligger inte bara ett krav på en viss miniminivå
utan också en anvisning om att bistånd inte skall utgå i sådan omfattning att
sökanden på samma sätt som den underhållsskyldige vid motsvarande beräkning av
underhållsbidrag skulle bli överkompenserad. I domen uttalas härefter:
Den biståndssökande kan alltså inte räkna med att vara bibehållen vid en hög
boendestandard, om en lägre sådan är tillräcklig för att han skall vara
tillförsäkrad en skälig levnadsnivå. Inte heller kan han räkna med att erhålla
bistånd upp till högsta godtagbara kostnad på orten för att höja sin boendestandard,
annat än i den mån han kan visa att höjningen erfordras för att ge honom en skälig
levnadsnivå. Socialstyrelsens riktlinjer för högsta godtagbara kostnad i
underhållsmål kan vara vägledande men aldrig ersätta den individuella behovsprövning
som 6 § socialtjänstlagen förutsätter.
Biståndssökanden i det nämnda rättsfallet var en ensamstående man som bytt till en
större och dyrare lägenhet. Hyran för den mindre lägenheten understeg väsentligt
Socialstyrelsens riktlinjer för högsta godtagbara bostadskostnad. Regeringsrätten fann
- mot bakgrund bl.a. av att sökanden inte förmått visa att bytet till den större
lägenheten varit nödvändigt för att tillförsäkra honom en skälig levnadsnivå - att
han inte hade rätt till ekonomiskt bistånd för att täcka de merutgifter han ådragit
sig genom lägenhetsbytet.
Vad Regeringsrätten sålunda uttalat bör gälla i såväl det fallet att den
biståndssökande valt att flytta från en billigare till en dyrare lägenhet som när det
på orten finns lägenheter som är billigare än den i vilken den bidragssökande bor.
Den övergripande principen bör med andra ord vara att ekonomiskt bistånd inte behöver
utgå med högre belopp än vad som erfordras för att den biståndssökande skall få
tillgång till en bostad som uppfyller kravet på skälig levnadsnivå.
Vad nu sagts innebär inte att det fallet att den biståndssökande flyttat till en dyrare
lägenhet i alla hänseenden kan jämställas med den situationen att det på orten finns
lägenheter med godtagbar standard som är billigare än den i vilken sökanden bor. Av
kravet på skälig levnadsnivå och på att socialtjänstens verksamhet skall bygga på
respekt för människornas självbestämmande och integritet (jfr 1 och 6 §§
socialtjänstlagen) följer till en början att hänsyn måste tas till den billigare
bostadens läge i förhållande till den bidragssökandes eller familjemedlemmars
arbetsplatser, skolor, daghem o.d. En annan faktor som måste beaktas är själva
kostnaden för en flyttning. Den inbesparing i boendekostnaden som en flyttning kan
medföra måste alltså vägas mot direkta merkostnader och de ingrepp i den sökandes
sociala miljö som en flyttning skulle ge upphov till. En slutsats som kan dras av detta
är att förekomsten av billigare bostäder endast i undantagsfall kan motivera
nedsättning av ekonomiskt bistånd för hyra då biståndsbehovet bedöms vara
kortvarigt. Det bör också slås fast att jämförelsen av hyresnivå skall ta sikte på
bostadslägenheter som är omedelbart tillgängliga för den sökande. Den omständigheten
att det på orten finns lägenheter med lägre hyra än vad sökanden betalar saknar
alltså betydelse såvida denne inte har möjlighet att flytta in i dem.
Det anförda innebär sammanfattningsvis att förekomsten av billigare bostäder utgör
ett godtagbart skäl att begränsa ekonomiskt bistånd för hyra av bostad endast under
förutsättning att dessa bostäder är tillgängliga för den bidragssökande och att en
flyttning ter sig försvarlig även sedan sociala konsekvenser och flyttningskostnader
o.d. vägts in. Såvitt framgår av handlingarna i målet har Georges C. inte erbjudits
att flytta till någon angiven lägenhet utan socialnämndens talan synes närmast grunda
sig på en jämförelse mellan den aktuella kostnaden för Georges C:s lägenhet och en av
nämnden beräknad genomsnittlig hyresnivå på orten. Med hänsyn bl.a. till detta kan
nämndens talan inte bifallas.
II.
Bo F. var ensamstående och hyrde en lägenhet om två rum och kök i Köping.
Hyreskostnaden uppgick till 3 282 kr i månaden.
Socialnämnden i Köpings kommun avslog den 23 september 1993 en framställning från Bo
F. om ekonomiskt bistånd till faktisk hyreskostnad från och med september 1993. Bistånd
beviljades i stället med belopp motsvarande en hyreskostnad på 2 675 kr. Beslutet
motiverades med att Bo F. fått information om att hyran beräknades enligt
genomsnittshyra efter tre månader.
Bo F. överklagade beslutet.
Länsrätten i Västmanlands län (1993-12-16, ordförande Bergström) yttrade: Enligt 6
§ socialtjänstlagen (1980:620) har en person rätt till bistånd för sin försörjning
och livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Genom
biståndet skall den enskilde tillförsäkras en skälig levnadsnivå. - Av handlingarna i
målet framgår att Bo F. är ensamstående arbetssökande med en hyreskostnad på 3 282
kr/månad. Hyran avser en lägenhet om två rum och kök. Bo F. har tidigare erhållit
bidrag till täckande av hela månadshyran men sedermera endast beviljats genomsnittshyra,
det vill säga 2 675 kr/månad. - Till de budgetposter som ligger utanför den så kallade
bruttonormen hör hyreskostnader. Detta beror på att sådana kostnader varierar från
kommun till kommun och från individ till individ. - Av propositionen 1979/80:1 del A s.
202 framgår att den faktiska boendekostnaden bör beaktas helt om bostadsstandard och
bostadskostnad inte överstiger vad som är skäligt. Bo F. bor som ensamstående i en
tvåa. Bostadsstandarden kan därmed inte anses oskälig. Viss vägledning om vad som kan
anses som skälig boendekostnad kan fås av de normer som finns för högsta godtagbara
standard i Socialsstyrelsens allmänna råd (1989:6) om beräkning av underhållsbidrag.
Gällande norm finns i Socialstyrelsens meddelandeblad nr 34/92. För ensamstående i
kommuner med mindre än 75 000 invånare har högsta godtagbara kostnad från och med 1
januari 1993 fastställts till 4 075 kronor/månad. Av Socialstyrelsens allmänna råd
(1992:4 s. 17) framgår att det är detta belopp som används som riktmärke, inte
genomsnittskostnaden. Lokala förhållanden kan medföra variationer i bedömningen av vad
som är att anse som skälig boendekostnad. Ovan nämnda normbelopp skall därför endast
uppfattas som vägledande, inte bindande. - Köpings kommun har gjort bedömningen att den
i ovannämnda meddelandeblad fastställda genomsnittskostnaden, i detta fall 2 675 kr, är
att anse som högsta skäliga boendekostnad. Motiveringen är att bostadsmarknaden är god
och att det finns billiga lägenheter tillgängliga. Dessutom anser kommunen att man inte
skall göra människor beroende av socialbidrag i onödigt stor utsträckning. Syftet med
beslutet att endast bevilja genomsnittskostnad är således att få människor att flytta
till billigare boende för att själva klara sitt uppehälle. Intentionen är god men
frågan är om den är förenlig med kommunens åliggande att sörja för sina invånare.
Vidare framgår det redan av benämningen på det aktuella beloppet, genomsnittskostnad,
att beräkningen bygger på såväl högre som lägre kostnader. Bo F:s hyra överstiger
genomsnittshyran med ca 600 kr men understiger högsta godtagbara kostnad med närmare 800
kr. En sådan hyra kan knappast anses vara oskälig. - De rekommendationer som
Socialstyrelsen utfärdar är visserligen inte bindande men för att uppnå
rättssäkerhet är det av vikt att bedömningen görs på liknande sätt i kommuner av
samma storlek och med liknande förutsättningar. Det är således önskvärt att
föreslagna belopp tillämpas av samtliga berörda kommuner. Beloppet för högsta
godtagbara boendekostnad har tidigare accepterats och får därigenom anses ha blivit
vedertagna belopp för vad som är att beteckna som skälig levnadsnivå. I enskilda fall
kan bedömningen visserligen bli en annan men det får då anses åligga socialnämnden
att åtminstone göra gällande att förutsättningar att avvika från högsta godtagbara
kostnad föreligger. - Med anledning av ovanstående finner länsrätten att Bo F. skall
beviljas bistånd för hyreskostnader med belopp motsvarande den faktiska hyreskostnaden.
- Länsrätten bifaller överklagandet och överlämnar handlingarna i målet till
Socialnämnden i Köping för erforderliga åtgärder.
Socialnämnden överklagade och anförde bl.a. att utifrån den bostadssituation och det
kostnadsläge som rådde i kommunen var ägenomsnittskostnadä att betrakta som normal och
skälig boendekostnad om inga särskilda skäl att frångå denna förelåg.
Kammarrätten i Stockholm (1994-02-18, Hallberg, Pernold, Gustafson, referent) delade
länsrättens bedömning och ändrade inte den överklagade domen.
Socialnämnden fullföljde sin talan och yrkade att kammarrättens dom skulle ändras och
nämndens beslut fastställas. Till stöd för sin talan anförde nämnden bl.a.
följande. Beloppen som av socialnämnden fastställts som högsta skäliga bostadskostnad
för olika hushållsstorlekar motsvarade beloppen som avsåg genomsnittskostnad i
Socialstyrelsens norm som rekommenderas vid beräkning av underhållsbidrag. Dessa
normnivåer möjliggjorde boende inom normal standard. Normerna tillförsäkrade generellt
sett bidragstagarna en skälig levnadsnivå. I Bo F:s fall hade nämnden inte ansett att
det förelåg några skäl att frångå dessa vägledande kommunala riktlinjer. Hans behov
av bistånd gällde medel till hyreskostnaden för en bostad av tillräcklig storlek och
standard. Socialnämnden hade visat att flera sådana lägenheter hade funnits - och fanns
- att tillgå till en lägre hyreskostnad än vad som gällde för den lägenhet han
förhyrde. Frågan blev då vilket ansvar socialnämnden kunde anses ha för att lämna
socialbidrag till den äöverkostnadä som Bo F:s boende medförde. Enligt nämndens
mening förelåg det inte någon rätt till bistånd till den delen av hyreskostnaden. Bo
F:s hjälpbehov - en ändamålsenlig bostad - kunde tillgodoses på annat sätt, nämligen
genom att han förhyrde en lägenhet till en kostnad som låg inom ramen för den enligt
socialnämndens riktlinjer fastställda skäliga boendekostnaden. Socialnämnden hade
gjort en genomgång av kostnadsnivån för bostäder i flerfamiljshus och inhämtat
uppgifter om hyreskostnader under februari månad 1994. De insamlade uppgifterna visade
att normbeloppen enligt kommunens riktlinjer väl gjorde det möjligt att hyra en bostad
med normal standard för olika hushållsstorlekar.
Bo F. motsatte sig bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Den hyra han
hade vid sin ansökan om socialbidrag låg under Socialstyrelsens rekommenderade
maximibelopp och måste anses som godtagbar och skälig. Socialnämnden påstod att det
fanns gott om billiga lägenheter att tillgå. Detta var fel. Det var mycket ont om lediga
lägenheter vid tillfället. I flera kvarter renoverades hyreshusen och de boende
flyttades till andra lägenheter. Dessutom revs flera hyreshus för att ge plats för
nybyggnation. Flera hus som renoverades hade många små lägenh lägenheter, men fick
efter renoveringen färre stora lägenheter och högre hyror.
Prövningstillstånd meddelades.
Regeringsrätten (1996-11-18, Sjöberg, Rundqvist, Eliason) yttrade: Skälen för
Regeringsrättens avgörande. Enligt 6 § socialtjänstlagen - - - ( = de fyra första
styckena i Regeringsrättens dom i I) - - - socialtjänstlagen förutsätter.
I förevarande mål gäller frågan huruvida Bo F:s socialbidrag för bostadskostnad på
sätt socialnämnden gör gällande skall begränsas till att motsvara ett av kommunen
för ensamstående fastställt normbelopp. Normbeloppet överensstämmer i detta fall med
den genomsnittskostnad som Socialstyrelsen har angett i sina riktlinjer för beräkning av
underhållsbidrag. Socialnämnden anser att dessa normnivåer utifrån kommunens
förhållanden möjliggör boende inom normal standard och att bidragstagare utifrån
dessa normer generellt sett tillförsäkras en skälig levnadsnivå.
Den ståndpunkt - - - ( = sjätte-åttonde styckena i Regeringsrättens dom i I) - - -
godtagbara bostadskostnaden.
Bo F:s hyreskostnad för bostaden var vid tiden för biståndsansökan 3 282 kr i
månaden. Han var ensamstående och hans enda inkomst utgjordes av bostadsbidrag. Med
utgångspunkt i de uppgifter som socialnämnden lämnat översteg bruttohyran med ca 600
kr per månad den av socialnämnden tillämpade genomsnittsnormen. Av den av nämnden
åberopade sammanställningen över hyreskostnader för bostäder i flerfamiljshus
framgår dock att det förekom en inte obetydlig variation i fråga om kostnaderna mellan
olika bostäder. Det finns vidare inte någon uppgift om hur antalet bostäder fördelade
sig inom de angivna intervallerna. Inte heller framgår om sammanställningen är
representativ för hela bostadsbeståndet i Köping. Mot bakgrund härav bedömer
Regeringsrätten att Bo F:s hyreskostnad inte har legat på en klart högre nivå än vad
som kunde anses normalt förekommande på orten.
Vid angivna förhållanden kan den aktuella hyreskostnaden inte anses ha överstigit vad
som är skäligt vid prövning av biståndsbehovet enligt 6 § socialtjänstlagen. Bo F.
har därför såsom underinstanserna funnit varit berättigad till bistånd med belopp som
beräknats efter den faktiska hyreskostnaden. Socialnämndens talan kan följaktligen inte
bifallas.
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer det slut
kammarrättens dom innehåller.
Regeringsråden Brink och von Bahr var skiljaktiga i fråga om motiveringen och ansåg att
Skälen för Regeringsrättens avgörande fr.o.m. fjärde stycket skulle ha följande
lydelse:
Socialstyrelsens bostadskostnadsnormer, - - - ( = skiljaktigheten i I med undantag för
den biståndssökandes namn) - - - inte bifallas.
Föredragna 1996-10-01, föredragande Hagelin, målnummer 1569-1995 (I) och 1680-1994 (II)
Ä:1997-03-0