PSYKOSOCI@LT FORUM

Detta är den text som har publicerats i Regeringsrättens Årsbok. Det innebär dock inte att denna text är att betrakta som officiell. Den officiella versionen är den som finns RÅ.
Vi har bytt ut namnen i texten på de personer som varit föremål för den juridiska processen,

RÅ ref 1996:45  Målnummer: 4165-1995  1996-06-28

Uppslagsord:
Stöd och service till vissa funktionshindrade - avgift för resor i samband med daglig verksamhet Funktionshindrade - se Stöd och service till vissa funktionshindrade

Sammanfattning: Omsorgsnämnd har - i fråga om funktionshindrad som deltar i s.k. daglig verksamhet enligt 9 § första stycket 10 lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade - inte ansetts kunna med stöd av nämnda lag åläggas att svara för kostnader för resor till och från verksamheten.
Lagrum:  9 § första stycket 10 och 21 § lagen (SFS 1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade

Omsorgsnämnden i Laholms kommun hade beslutat att avgiftsbelägga resor till och från daglig verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Avgiftsuttaget gällde dem som utnyttjade taxi eller kommunens fordon och motsvarade kostnaden för länstrafikens s.k. pendlarkort. Susanne J., född år 1964, var utvecklingsstörd och omfattades av personkretsen enligt 1 § 1 LSS. Hon erhöll insatsen daglig verksamhet enligt 9 § första stycket 10 LSS och arbetade på dagcenter beläget drygt fyra kilometer från hennes bostad. Hos omsorgsnämnden ansökte hon om fria resor till och från dagcentret samt hävdade att resorna skulle anses ingå i insatsen daglig verksamhet.

Omsorgsnämnden i Laholms kommun avslog den 27 april 1994 Susanne J:s ansökan. Som skäl angav nämnden att Susanne J. hade möjlighet till subventionerade resor, att insatserna var individuellt utformade och anpassade efter hennes behov, att hon inte kunde påtvingas insatser hon inte ville ha, att insatserna enligt 9 § första stycket 10 LSS stärkte hennes förmåga till ett självständigt liv samt att hon klarade trafiken på ett betryggande sätt.

Susanne J. överklagade beslutet. Hon hänvisade bl.a. till att Socialstyrelsen såvitt gällde daglig verksamhet enligt lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (omsorgslagen) ansett att resan var en del av verksamheten och att den därför inte gick att avgiftsbelägga. Socialstyrelsens tolkning av omsorgslagen fick anses vara av största vikt i frågor som inte direkt besvarades av LSS. Ingenting i den utvidgade rättighetslagstiftningen stödde avgiftsbeläggning av resor i anslutning till daglig verksamhet.

Länsrätten i Hallands län (1994-12-15, ordförande Vennersten) yttrade: Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. Susanne J. är utvecklingsstörd. Hon tillhör LSS:s personkrets och tillhandahålls daglig verksamhet enligt 9 § första stycket 10 LSS. Kommunen har beslutat att avgiftsbelägga resor av det slag varom det är fråga i målet och som företas med taxi eller kommunens fordon. Avgiften följer kostnaden för länstrafikens s.k. pendlarkort, för närvarande 235 kr per månad. Susanne J. har fullständig möjlighet att själv välja om hon vill gå, cykla eller utnyttja kommunens minibuss som dagligen för funktionshindrade till och från olika dagcenterverksamheter. Hon anses klara trafiken om hon väljer att gå eller cykla. - I 9 § LSS anges de olika insatserna för särskilt stöd och särskild service vartill den funktionshindrade har rätt. En av insatserna är daglig verksamhet. Lagparagrafen klargör också att omvårdnad ingår i denna insats. Enligt prop. 1992/93:159 s. 181 ff, innefattar omvårdnad liksom tidigare i omsorgslagen en skyldighet för huvudmannen att stödja och hjälpa funktionshindrade med dagliga behov som de kan ha svårighet att klara själva. Exempel på sådana behov kan vara hjälp att sköta hygien, att äta, att klä sig, att gå och förflytta sig, att kommunicera med andra liksom hjälp att klara t.ex. personliga inköp. Omsorgen skall ges utifrån den enskildes behov. - I Svenska Kommunförbundets cirkulär 1994:49 sägs om resor till daglig verksamhet att den enskilde kan ha mer eller mindre problem med och kostnader för resor till och från den dagliga verksamheten. En del personer kan själva resa med allmänna kommunikationer medan andra behöver specialfordon, inte har tillgång till allmänna kommunikationer eller inte kan utnyttja dem av olika skäl. LSS har inga bestämmelser om reskostnader. Resor tillhör heller inte de insatser som den enskilde har rätt till enligt LSS. Kostnader för resor till och från den dagliga verksamheten skall därför betalas av den enskilde. Personer som omfattas av LSS personkrets har rätt till färdtjänst i kommunen. Denna rätt kan i en del kommuner innebära att den färdtjänstberättigade har rätt att resa till kostnaden av ett månadskort med allmänna kommunikationer. Vid beräkning av reskostnader, oavsett färdsätt, till och från den dagliga verksamheten bör den enskilde själv inte betala mer än andra. - Omsorgsnämnden i Laholms kommun har beslutat att resor till och från daglig verksamhet inte skall vara avgiftsfria. Varken lagtexten, förarbetena till LSS eller Svenska Kommunförbundets cirkulär ger stöd för att resor till och från daglig verksamhet innefattas i denna insats. Vid sådant förhållande kan länsrätten inte förplikta omsorgsnämnden att ge Susanne J. kostnadsfria resor till den dagliga verksamheten. Överklagandet skall därför inte bifallas. - Länsrätten avslår överklagandet.

Susanne J. fullföljde sin talan och anförde bl.a. följande. Resor till och från daglig verksamhet skulle ses som en del i verksamheten och därför vara avgiftsfria. De i lagen angivna situationerna, när avgift fick tas ut för insatser enligt LSS, inkluderade inte sådana resor. Det fanns inget som pekade på att den praxis som gällde när omsorgslagen tillämpades var avsedd att ändras när LSS trädde i kraft.

Kammarrätten i Göteborg (1995-06-20, Nilsson, Ericsson, referent, Falkendal) yttrade: Av 7 § samt 9 § första stycket 10 LSS framgår att personer som tillhör den i 1 § 1 och 2 LSS angivna personkretsen har rätt till daglig verksamhet. Av 21 § samma lag framgår att avgifter eller ersättning för kostnader för insatser enligt lagen inte får tas ut i andra fall än de som anges i 18-20 §§. - Resor till och från daglig verksamhet ansågs avgiftsfria när omsorgslagen tillämpades. Grunden härför är att söka i praxis och i Socialstyrelsens meddelandeblad 19/88. - Kammarrätten gör följande bedömning. Frågan i målet är om resor till och från daglig verksamhet kan anses ingå i verksamheten och därför skall vara avgiftsfria. Förarbetena till LSS ger inte stöd för att någon ändring av tidigare praxis är åsyftad genom den nya lagen. Det förhållandet att Socialstyrelsens meddelandeblad 19/88 inte längre gäller ger inte heller tillräckligt stöd för att frångå tidigare praxis och avgiftsbelägga resor till och från daglig verksamhet. Med hänsyn härtill finner kammarrätten att Susanne J. har rätt till avgiftsfria resor till och från den dagliga verksamhet hon deltar i. Hon har därmed även rätt till ersättning för de kostnader som hon har haft för sådana resor efter den 1 januari 1994 då LSS trädde i kraft. - Kammarrätten upphäver omsorgsnämndens beslut och den överklagade domen och förklarar att Susanne J. är berättigad till fria resor till och från daglig verksamhet.

Omsorgsnämnden överklagade och yrkade att kammarrättens dom att ålägga kommunen att avgiftsfritt svara för Susanne J:s resor till och från daglig verksamhet skulle ändras. Nämnden anförde att LSS inte hade några bestämmelser om reskostnader och att resor inte heller tillhörde de insatser som den enskilde hade rätt till enligt LSS. Kostnader för resor till och från den dagliga verksamheten skulle därför betalas av den enskilde.

Prövningstillstånd meddelades.

Yttranden i målet avgavs av Socialstyrelsen, Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet.

Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet framförde i sina yttranden som sin uppfattning att kommunen enligt LSS inte kunde förpliktas att ge Susanne J. kostnadsfria resor till den dagliga verksamheten. Socialstyrelsen anförde följande.

Frågan om resor till och från daglig verksamhet ingår i insatsen finns inte reglerad i LSS och inte heller kommenterad i förarbetena till lagen. Om resor kan anses ingå i verksamheten och därmed skall vara avgiftsfria behandlades av Socialstyrelsen i Meddelandeblad nr 19/88 "Avgiftsfria omsorger för psykiskt utvecklingsstörda m.fl.", som avsåg omsorgslagen. I meddelandebladet angavs bl.a."Principen vid resor skall vara att valet av transportmedel skall anpassas till den enskildes förutsättningar och lokala förhållanden. Resorna till och från de särskilda omsorgerna är avgiftsfria. Den särskilda omsorgen startar när man påbörjar resan dit". Av meddelandebladet framgick vidare att avgiftsfria resor gällde bl.a. daglig verksamhet. Även om omsorgslagen numera är upphävd och ersatt av LSS anser Socialstyrelsen att synsättet kan vara vägledande för frågan om resor till och från daglig verksamhet enligt LSS bör vara avgiftsfria. Det saknas skäl att frångå den praxis som gällde enligt omsorgslagen. Socialstyrelsen har också behandlat frågan i ett allmänt råd 1992:1 "Daglig verksamhet och arbete", vari bl.a. anförs. "Den särskilda omsorgen startar när resan dit påbörjas. Det innebär förutom att resan är avgiftsfri att omvårdnad vid behov ingår" (AR 1992:1 s. 16). Dessa allmänna råd avsåg visserligen förhållandena enligt omsorgslagen. Enligt Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1993:23) gäller dock råden fortfarande. Med hänvisning till det anförda anser Socialstyrelsen att överklagandet bör avslås och att Susanne J. således bör vara berättigad till fria resor till och från daglig verksamhet.

Regeringsrätten (1996-06-28, Wahlgren, Berglöf, Werner, von Bahr) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Som insats för särskilt stöd och särskild service räknas enligt 9 § första stycket 10 LSS daglig verksamhet för personer i yrkesverksam ålder som saknar förvärvsarbete och inte utbildar sig. Av fjärde stycket nämnda paragraf framgår att i insatsen daglig verksamhet ingår också omvårdnad.

I målet är ostridigt att Susanne J. ges sådan insats som avses i 9 § första stycket 10 LSS. Den avgörande frågan är om denna insats kan anses innefatta även dagliga resor till och från det dagcenter där verksamheten bedrivs. Bedöms så vara fallet följer av 21 § LSS att omsorgsnämnden inte har rätt att ta ut avgifter eller annan ersättning för reskostnaderna. Anses den dagliga verksamheten däremot inte innefatta resor föreligger inte förutsättningar för att med stöd av LSS ålägga omsorgsnämnden att svara för Susanne J:s reskostnader.


LSS innehåller inte någon föreskrift om att resor av det slag varom nu är i fråga omfattas av insatser för särskilt stöd och särskild service. Regeringsrätten kan inte heller finna att det skulle strida mot lagstiftningens syfte och allmänna uppbyggnad om kostnaderna för dessa resor förklaras falla vid sidan av LSS. Mot denna bakgrund kan, som länsrätten funnit, omsorgsnämnden inte med stöd av LSS förpliktas att svara för kostnaderna i fråga. Nämndens talan skall därför bifallas.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer, med ändring av kammarrättens dom, länsrättens domslut.

Föredraget 1996-06-13, föredragande Ekroth, målnummer 4165- 1995