Meddelandeblad nr 25/97 från socialstyrelsen.

Försörjningsstöd och övrigt ekonomiskt stöd – om ändringar i socialtjänstlagen och socialtjänstförordningen 1998

Detta Meddelandeblad innehåller en sammanställning av ändringar i socialtjänstlagen (1980:620) med kommentarer från regeringens proposition 1996/97:124 (sidnummer angivna) och Socialutskottets betänkande (1996/97:SoU18).

Vidare redovisas ändringen i socialtjänstförordningen (SFS 1997:890) angående riksnorm 1998 samt visst underlagsmaterial från Konsumentverket som regeringen har använt vid beräkningen av riksnormen.

Ändringar i socialtjänstlagen

1 §

Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas
ekonomiska och sociala trygghet,
jämlikhet i levnadsvillkor och
aktiva deltagande i samhällslivet.
Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.

Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.

När åtgärder rör barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver.

Socialtjänstlagens portalparagraf slår bl a fast att socialtjänstens verksamhet skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. En konsekvens av detta synsätt är att det ekonomiska stödet till försörjning bör utformas så att bidragstagaren själv ges utrymme att planera och fatta beslut om den egna ekonomin inom ramen för det erhållna biståndet. Stödet bör utformas så att det gynnar rationell metodutveckling och administrativt överarbete motverkas. (s 82)

Begreppet skälig levnadsnivå ges sin grundläggande betydelse genom portalparagrafen. Begreppet skälig levnadsnivå kvarstår i lagen och den hittillsvarande tolkningen av ambitionsnivåer och kvalitet på stödinsatser avses inte att ifrågasättas. Socialtjänstens arbete och utformning av insatser skall alltid utgå från den enskildes behov och livssituation. (s 93)

Portalparagrafen har kompletterats med en ny bestämmelse som syftar till att stärka barnens ställning inom socialtjänsten. Den nya bestämmelsen svarar mot artikel 3 i FN:s barnkonvention och innebär att när åtgärder berör barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnens bästa kräver. (s 98)

Barn kan inte ses isolerade från sina föräldrar och föräldrar kan inte ses isolerade från sina barn. Ett förstärkt barnperspektiv inom socialtjänsten betyder bl a att även barnens situation bör uppmärksammas när vuxna vänder sig till socialtjänsten med en ansökan om ekonomiskt eller annat bistånd till familjen. (s 100)

3 §

Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver.

Detta ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän.

I fråga om den som omfattas av lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m fl finns särskilda bestämmelser i den lagen.

I 6 h och 72 a §§ finns föreskrifter om ansvar i vissa fall för annan kommun än den i vilken den enskilde vistas.

6 §

Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt (annat bistånd) på de villkor som anges i 6 b – f §§.

Rätten till bistånd kan inte längre hävdas självständigt utan är kopplad till paragraferna 6 b till och med 6 f. Avsikten med förändringen av denna paragraf är också att förtydliga den enskildes ansvar för att göra vad han eller hon kan för att försörja sig själv. (s 168)

Den enskilde kan inte anses ha rätt till ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen om han inte efter förmåga försöker bidra till sin egen försörjning. Den som kan arbeta är därför också skyldig att söka arbete. Denna skyldighet gäller i första hand heltidsarbete. I skyldigheten att söka arbete inbegrips i princip också deltagande i den verksamhet som anordnas för arbetslösa inom ramen för arbetsmarknadspolitiken, t ex arbetsmarknadsutbildning, beredskapsarbete eller arbetsrehabiliterande åtgärder, deltagande i svenskundervisning och andra delar av särskilda introduktionsprogram som syftar till att förbereda och underlätta invandrares inträde på arbetsmarknaden. Varje enskilt ärende förutsätter en indiviuell bedömning, som skall utgå från den enskildes egna förutsättningar att klara ett visst arbete. (s 75)

När det gäller den ekonomiska behovsprövningen finns inget hinder mot fortsatt praxis att beakta den samlade ekonomiska förmågan hos dem som lever i en hushållsgemenskap.

I en hushållsgemenskap får alla förutsättas ha en likvärdig levnadsstandard även om det inbördes förhållandet mellan inkomsterna varierar. Detta bör gälla både ifråga om makar och sambor. Att man ger varandra viss praktisk hjälp är också normalt och bör kunna beaktas. (s 168)

Socialtjänsten kan inte heller i fortsättningen begära att den enskilde skall vända sig till andra närstående än dem i det egna hushållet innan rätt till bistånd inträder, när det gäller ekonomiskt bistånd. (s 168)

6 a §

Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans eller hennes resurser att leva ett självständigt liv.

Innebörden av bestämmelsen om skälig levnadsnivå är något annorlunda än tidigare på grund av den närmare regleringen av biståndsrätten. Främsta avsikten med att begreppet fortfarande används är dock att klargöra att ambitionsnivån inom socialtjänsten skall vara oförändrad även om kommunerna ges större frihet att bestämma om delar av biståndet (jfr 6 g §). (s 169)

Människor som söker sig till socialbyrån för att de inte kan klara sin försörjning har rätt att få sådan hjälp att de på sikt kan klara sig utan socialbidrag. Det kan gälla hjälp att söka arbete eller beredskapsarbete eller hjälp med hushållsekonomisk rådgivning. Ytterligare en faktor som nämns i sammanhanget är behov av barnomsorg. En förusättning för att kunna arbeta eller delta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller dylikt är att barnomsorg kan erbjudas. Att utveckla ett brett nätverk av aktiva åtgärder för att bistå socialbidragshushåll är en angelägen uppgift för socialtjänsten. Det är särskilt viktigt att utveckla olika metoder som underlättar för den enskilde att göra något åt anledningen till sitt bidragsbehov. (s 73)

6 b §

Försörjningsstöd lämnas för skäliga kostnader för

1. livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa och hygien samt dagstidning, telefon och TV-avgift,

2. boende, hushållsel, arbetsresor, hemförsäkring, läkarvård, akut tandvård, glasögon samt medlemskap i fackförening och arbetslöshetskassa.

Skäliga kostnader enligt första stycket 1 skall i enlighet med vad regeringen närmare föreskriver beräknas enligt en för hela riket gällande norm (riksnorm) på grundval av officiella prisundersökningar rörande olika hushållstypers baskonsumtion. Om det i ett enskilt fall finns särskilda skäl, skall socialnämnden dock beräkna dessa kostnader till en högre nivå. Nämnden får också i ett enskilt fall beräkna kostnaderna till en lägre nivå, om det finns särskilda skäl för detta.

Punkt 1

Försörjningsstödets nivå (punkten 1) grundar sig på de konsumtions- och prisstudier som Konsumentverket gör och fastställs av regeringen genom förordning. Beloppen för de olika konsumtionsposterna som ingår i försörjningsstödets schablon justeras årligen utifrån de reala förändringar som sker för de olika posterna. Försörjningsstödets nivå delas som hittills upp på olika hushållstyper och åldersintervaller. (s 84)

Den enskilde skall uppnå en skälig levnadsnivå ifråga om de behov som beloppet är avsett att täcka. Normen skall utgå från olika hushållstypers baskonsumtion. (s 170)

Högre försörjningsstöd

Om särskilda skäl föreligger kan försörjningsstödet justeras med skäligt belopp. (s 82) Ett sådant fall när den enskilde kan ha rätt till ett högre belopp, kan vara när den sökande av medicinska skäl har behov av sådan särskild kost, som är dyrare än vanlig kost. Ett annat fall kan vara om en person på grund av rörelsehinder eller andra skäl har svårigheter att upprätthålla kontakter med andra. Nivån kan i ett sådant fall behöva höjas för att täcka extra utgifter för telefon och tidningar, om dessa extra utgifter inte täcks av annat särskilt stöd, exempelvis handikappersättning. (s 170)

Lägre försörjningsstöd i undantagsfall

En sänkning av nivån på försörjningsstödet kan undantagsvis komma ifråga om särskilda skäl föreligger. Ett fall är när hjälp till den enskilde är aktuell endast på grund av att han eller hon råkat i vad som i rättspraxis kallas akut nödsituation eller akut nödläge. Den enskilde har exempelvis kunnat försörja sig men inte gjort det och därför saknar medel till sin försörjning under den närmaste tiden. Socialnämnden får då ge den enskilde ett tillfälligt, reducerat bistånd för att han eller hon skall få möjlighet att reda upp den akuta situationen. I andra fall kan det vara uppenbart att den enskilde inte har vissa kostnader som ingår i riksnormen. Det kan t ex gälla en missbrukare som uppenbart inte använder biståndet till vad det är avsett för. (s 170)

Punkt 2

Utgiftsposterna under punkten två måste alltid prövas om de är skäliga. (s 83) I fråga om skäliga kostnader måste det göras en individuell bedömning av vad som är skäligt för just den biståndssökande. Utgångspunkten vid den bedömningen bör vara vad en låginkomsttagare normalt har möjlighet att kosta på sig jämfört med vad den biståndssökande har för faktiska kostnader. (s 169)

 Boende. Största betydelsen torde en sådan skälighetsprövning ha när det gäller kostnaden för boende. Utgångspunkten vid bedömningen av vad som är skälig boendestandard skall vara vad en låginkomsttagare på orten normalt har möjlighet att kosta på sig. (s 83)

Om bostadskostnaderna bedöms vara för höga i förhållande till vad som är skäligt för det aktuella hushållet är det rimligt att ställa krav på byte av bostad. Krav på byte av bostad är främst motiverat vid långvarigt biståndsbehov. Om biståndsbehovet bedöms vara under en kortare tidsperiod kan det inte ställas lika långtgående krav på att den enskilde skall medverka till att byta bostad. Om bostaden representerar ett ekonomiskt värde, t ex i form av egen villa eller bostadsrättslägenhet, och socialbidragsbehovet bedöms bli långvarigt bör detta också utgöra ett skäl för byte av bostad. (s 83)

Socialtjänsten skall medverka till bostadsbyte om den enskilde eller familjen har svårigheter att få en annan bostad. De krav som ställs på att den sökande skall flytta till en billigare bostad måste naturligtvis utgå från en individuell bedömning och ske med hänsynstagande till de sociala konsekvenser som kan uppstå för hushållet, framför allt när det gäller familjer med barn. (s 83) En ovanligt hög bostadskostnad måste även i övrigt kunna vara skälig i det enskilda fallet när det är omöjligt för den enskilde att få någon annan bostad eller när andra särskilda skäl föreligger. (s 170)

Förutsättningen för krav på flyttning eller reduktion av ersättningen för bostadskostnaderna är att det finns faktiska möjligheter för familjen att erhålla en annan bostad som uppfyller skäliga krav samt att oskäliga sociala konsekvenser inte uppstår. Den enskilde måste dessutom få skälig tid för att byta eller avyttra bostaden. Om det är svårt att sälja bostaden på grund av bostadsmarknaden på orten eller andra omständigheter som den enskilde inte kan råda över skall detta vägas in i helhetsbedömningen av rätten till bistånd. (s 83)

Om bidragssökanden anser sig behöva byta bostad under pågående bidragstid, och detta är förenat med ökande boende- eller andra kostnader, är det rimligt att flyttningen alltid sker i samförstånd med socialtjänsten. (s 83)

Om det anses rimligt att den bidragssökande flyttar till en billigare bostad, men han eller hon ändå inte gör det, kan biståndet för boendekostnader fastställas till ett skäligt belopp helt utan beaktande av den faktiska kostnaden. (s 83)

Diskussioner med den enskilde om boendet kan lämpligen tas upp i samband med hushållsekonomisk rådgivning. (s 169)

Arbetsresor. Vad gäller bistånd till arbetsresor avses möjlighet att resa till och från arbetsplatsen. Med begreppet arbetsresor skall även avses resbehov för att aktivt kunna söka arbete eller delta i andra aktiva åtgärder som kommunen eller arbetsmarknadsmyndigheten anordnar. Det är då naturligt att utgå från kostnader för ett månadskort för lokala resor. (s 83)

Glasögon. Bistånd till glasögon bör utgå i de fall behov styrks enligt läkarordination eller om den enskilde på grund av olycksfall behöver ett nytt par glasögon. (s 84)

 Avgifter till fackförening eller arbetslöshetskassa skall utgå med det belopp som gäller för den organisation den enskilde tillhör. I det fall det är möjligt att få helt eller delvis reducerad avgift skall i första hand en sådan ansökan göras. (s 84)

Punkt 1 och 2

Kommunen äger också rätt att utge försörjningsstöd inom ramen för en bredare schablon och med ett högre belopp än vad som annars gäller. Kostnader som är mindre lämpliga att schablonisera bör behovsprövas utifrån den kostnad som kan beräknas uppstå. (s 82)

6 c §

Socialnämnden får begära att den som uppbär försörjningsstöd under viss tid skall delta i av nämnden anvisad praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet om den enskilde inte har kunnat beredas någon lämplig arbetsmarknadspolitisk åtgärd, och

1. inte har fyllt tjugofem år, eller

2. har fyllt tjugofem år men av särskilda skäl är i behov av kompetenshöjande insatser, eller

3. följer en utbildning med tillgång till finansiering i särskild ordning men under tid för studieuppehåll behöver försörjningsstöd.

Praktik eller kompetenshöjande verksamhet som avses i första stycket skall syfta till att utveckla den enskildes möjligheter att i framtiden försörja sig själv. Verksamheten skall stärka den enskildes möjligheter att komma in på arbetsmarknaden eller, där så är lämpligt, på en fortsatt utbildning. Den skall utformas med skälig hänsyn till den enskildes individuella önskemål och förutsättningar.

Socialnämnden skall samråda med länsarbetsnämnden innan beslut fattas enligt första stycket.

Bistånd eller annan hjälp enligt socialtjänstlagen kan utöver ekonomiskt bistånd innebära vitt skilda stöd- och hjälpinsatser. (s 72)

Socialtjänsten bör i högre utsträckning aktivt verka för att den enskilde utvecklar och aktiverar de egna resurserna för att därmed klara sin egen försörjning. Socialtjänsten har därvid en skyldighet att samverka med andra berörda myndigheter, framför allt med arbetsförmedlingen, försäkringskassan och andra arbetsrehabiliterande organ för att åstadkomma en samordning av insatserna och därmed bättre effektivitet. (s 72) Socialtjänsten bör framför allt samverka med arbetsförmedlingen för att gemensamt samordna insatser som kan vara nödvändiga för enskilda som av olika anledningar är i behov av socialbidrag. (s 73)

Varje längre tids socialbidragstagande skall förenas med relevanta krav i syfte att stödja den enskilde att finna en väg till arbete. En annan sak är att det i vissa fall kan te sig utsiktslöst att ställa krav på den enskilda att själv klara sin försörjning. I sådana fall bör naturligtvis socialtjänstens insatser ges en annan inriktning. I normala fall bör dock insatserna i första hand koncentreras på att hjälpa den enskilde att få arbete på den reguljära arbetsmarknaden eller tillgång till lämplig arbetsmarknadspolitisk åtgärd eller utbildning. Det är också rimligt att den som uppbär socialbidrag i vissa fall bör delta i andra typer av kommunala verksamheter som syftar till att ge ökad kompetens inför en framtida plats i arbetslivet. Att sådana insatser finns som komplement till det reguljära systemet är av stor vikt. Det kan ske i sk "arbetssökarverksamheter" som avser att förbättra den unges kunskaper om samhället och arbetslivet, förmåga att skriva arbetsansökan eller på andra sätt ta kontakt med potentiella arbetsgivare, etc. Det kan också vara fråga om att delta i kommunalt anordnad praktik eller annan verksamhet med det uttalade syftet att öka kompetensen. (s 76–77)

Deltagande i sådan verksamhet skall utgöra ett led i en medveten strategi som syftar till att förbättra den enskildes förutsättningar att komma in på den reguljära arbetsmarknaden eller utbildning. Denna bör preciseras i en individuell plan. (s 77) Någon viss tidsgräns för hur länge praktiken eller den kompetenshöjande verksamheten får fortgå anges inte. Vilken tid som är lämplig får avgöras med hänsyn till den enskildes individuella situation. Verksamheten skall dock vara tidsbestämd. Varaktigheten bör framgå av den den individuella planen. (s 172) Det berör främst ungdomar som varit, eller riskerar att få behov av socialbidrag under en längre period. Men även annan person som bedöms ha behov av särskilda insatser skall komma ifråga för sådan åtgärd. Studerande ungdomar som tillfälligtvis kan få behov av socialbidrag för sin försörjning under ferier på grund av svårigheter att få ett feriearbete bör även rymmas inom det aktuella åtgärdssystemet. Av kravet på att den kompetenshöjande verksamheten skall vara individuellt utformad följer att man inte kan kräva deltagande i en verksamhet från första dagen som bistånd utgår. Socialnämnden måste först utreda den enskildes förutsättningar och behov och bedöma vilken verksamhet som bäst tillgodoser dessa, det gäller så väl studerande som andra. (s 77)

Det kan även röra sig om ungdomar som befinner sig i ett begynnande missbruk och där en aktivitet av det här slaget är en lämplig förebyggande insats. Krav på deltagande får dock inte ha karaktären av att människor i sociala nödlägen utnyttjas eller utsätts för krav som inte är relevanta och sakligt grundade på behov av kompetensutveckling.(s 77) Det är inte meningen att bestämmelsen skall tillämpas i de fall den enskildes problem är av annan och mer personlig natur, såsom allvarliga missbruksproblem eller beteendemässiga störningar. I sådana fall måste socialtjänsten först hantera dessa grundläggande problem innan ställning kan tas till hur man på bästa sätt kan stärka den enskildes förmåga att i framtiden försörja sig själv. Praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet får alltså inte ersätta vård- och behandlingsinsatser. Detta hindrar inte att sådan verksamhet i vissa fall kan utnyttjas som ett led i socialnämndens arbete för att bryta ett begynnande missbruk eller som ett komplement till andra insatser mot missbruket. (s 171)

Insatserna är inte avsedda för personer som endast tillfälligtvis är i behov av socialbidrag och som bedöms ha goda förutsättningar att inom rimlig tid få ett arbete eller annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd inom ramen för de ordinarie systemen. (s 77)

Socialtjänsten bör således ha rätt att kräva att den unge biståndssökande, för att ha rätt till fortsatt försörjningsstöd, genom sådan verksamhet förbättrar sin position på arbetsmarknaden. Den som deltar i verksamhet av här nämnt slag bör enligt regeringens mening anses uppfylla kravet på att stå till arbetsmarknadens förfogande. (s 77)

Punkt 2

Punkt 2 öppnar möjligheten att tillämpa bestämmelsen även i sådana fall där den enskilde är över 25 år. Därmed avses främst personer i åldrarna närmast över 25 år. Detta kan dock inte ske regelmässigt, utan socialnämnden måste genom samråd med länsarbetsnämnden förvissa sig om att denna typ av åtgärd av särskilda skäl är det lämpligaste för den enskilde. (s 171)

Av 73 § framgår indirekt att beslut om erbjudande av viss praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet inte kan överklagas genom förvaltningsbesvär. Detsamma gäller beslut rörande innehållet i sådan praktik eller verksamhet. Däremot kan beslut om vägran eller nedsättning av försörjningsstöd på grund av att den enskilde undandrar sig att medverka i praktiken eller verksamheten överklagas; se 6 d § samt 73 § första stycket. (s 172)

6 d §

Om den enskilde utan godtagbart skäl avböjer att delta i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet som anvisats enligt 6 c §, får fortsatt försörjningsstöd vägras eller nedsättas. Detsamma gäller om han eller hon utan godtagbart skäl uteblir från praktiken eller den kompetenshöjande verksamheten.

Godtagbara skäl för att inte vilja delta kan t ex vara om den enskilde skulle ha bärande invändningar mot den föreslagna verksamheten, såsom att den kräver större fysisk styrka än han eller hon besitter eller att den på annat sätt är olämplig med hänsyn till den enskildes personliga förutsättningar. Att sådana invändningar behöver godtas bör dock höra till undantagen, eftersom praktiken eller den kompetenshöjande verksamheten skall ingå som ett led i en längre syftande plan till vilken den enskilde förutsätts medverka. Godtagbara skäl för att utebli från verksamheten kan t ex vara sjukdom hos den enskilde själv eller hos hemmavarande barn, besök hos arbetsförmedling, studievägledare eller dylikt. (s 173)

Om nämnden inte accepterar skälen bör nämnden i första hand överväga viss nedättning av försörjningsstödet. Att helt vägra försörjningsstöd bör bara undantagsvis komma ifråga, såsom om den enskilde upprepade gånger uteblir och inte bättrar sig trots samtal med nämnden och andra åtgärder från nämndens sida. Kommunens yttersta ansvar innebär dessutom vissa begränsingar, så till vida att socialnämnden även i dessa fall måste se till att den enskilde åtminstone har medel för det omedelbara livsuppehället. (s 173)

Av 73 § första stycket framgår att ett beslut av nämnden om vägran eller nedsättning av försörjningsstöd enligt denna paragraf kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol i likhet med vad som gäller i andra frågor om försörjningsstöd. Den prövning som domstolen då kan göra är dels om lagliga förutsättningar föreligger för tillämpning av 6 c och 6 d §§, dels om de skäl som den enskilde anfört för att inte medverka kan anses godtagbara. Det är inte meningen att domstolen skall överpröva kommunens allmänna policy för att arbeta med frågor av här aktuellt slag, såsom vilken verksamhet som bör kunna erbjudas och liknande. (s 173)

6 e §

Den som deltar i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet enligt 6 c § skall därvid inte anses som arbetstagare. I den utsträckning den enskilde utför uppgifter som stämmer överens med eller till sin art liknar sådant som vanligen utförs vid förvärvsarbete, skall han eller hon dock likställas med arbetstagare vid tillämpning av 2 kap 1–9 §§, 3 kap 1–4 §§ och 7–14 §§, 4 kap 1–4 §§ och 8–10 §§ samt 7–9 kap arbetsmiljölagen (1977:1160) och av lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.

De i 6 e § anvisade lagrummen ger dock inte något heltäckande ekonomiskt skydd för den enskilde vid olycksfall och dylikt, varför socialnämnden kan ha anledning att se över omfattningen av sina egna försäkringar vad gäller deltagande i kommunala verksamheter av olika slag. (s 174)

6 g §

Socialnämnden får ge bistånd i annan form än eller utöver vad som följer av 6 b och 6 f §§, om det finns skäl för det.

Försörjningsstödet är avsett att täcka de mest grundläggande behoven. Därutöver kan finnas ytterligare behov av ekonomiskt stöd. (s 90) Kommunen har även i fortsättningen skyldighet att tillförsäkra den enskilde en skälig levnadsnivå och utforma stödet så att det stärker dennes resuser att leva ett självständigt liv. (s 93)

Kommunen skall ha rätt att ge bistånd även i andra fall än vad som omfattas av "försörjningsstöd" och "annat bistånd" (6 f §). Detta stöd skall bl a ses som ett komplement till försörjningsstödet och kan exempelvis omfatta flyttningskostnader, komplettering eller nyanskaffning av möbler, husgeråd, TV mm, skuldsanering, alternativ medicinsk behandling, psykoterapikostnader, mer omfattande tandvård, rekreations- eller semesterresor mm. (s 90)

Bistånd kan även ges i andra former såsom olika former av stöd samt vård- och behandlingsinsatser. (s 90)

Den verksamhet med budget- och skuldrådgivning som bedrivs inom landets kommuner är positiv. Det är därför angeläget att socialtjänsten arbetar vidare med denna typ av verksamhet. (s 74)

Kommunens befogenhet att utge ekonomiskt stöd utöver vad som omfattas av rätten till bistånd enligt 6 b § i socialtjänstlagen fyller en viktig funktion i socialtjänstens mer långsiktiga förebyggande arbete. Den nya 6 g § ger enskilda möjlighet att få ekonomiskt stöd t ex i rehabiliterande syfte eller för tillfälliga och akuta hjälpbehov även om rätt till försörjningsstöd inte föreligger. Omfattningen av sådant ekonomiskt stöd är helt en fråga för kommunens bedömning. Att den enskilde, när den sociala och ekonomiska situationen så medger, återbetalar stödet är en naturlig konsekvens. (s 95)

Socialnämnden kan med stöd av 6 g § besluta om förhöjt ekonomiskt stöd för den som deltar i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet. Ett högre belopp kan vara motiverat för att ge den enskilde en något högre levnadsstandard än det vanliga försörjningsstödet medger och på så sätt uppmuntra den enskildes ansträngningar att försöka komma in på arbetsmarknaden. (s 175)

Beslut om bistånd av detta slag skall inte kunna överklagas genom förvaltningsbesvär. (s 90)

Besluten kan dock överklagas genom laglighetsprövning. Ett överklagat beslut kan då upphävas om det inte tillkommit i laga ordning, beslutet hänför sig till något som inte är en angelägenhet för kommunen, det organ som har fattat beslutet har överskridit sina befogenheter eller beslutet strider mot lag eller annan författning. Den förvaltningsdomstol som prövar ett överklagat beslut kan däremot inte pröva skäligheten i ett enskilt fall eller sätta ett annat beslut istället för kommunens beslut. (s 92)

Beslut i frågor om bistånd i form av olika behandlingsinsatser som ankommer på socialtjänsten kunde enligt de regler som gällde före 1998 överklagas med förvaltningsbesvär. Vilka möjligheter som finns för den enskilde att överklaga beslut av socialnämnden har dock ingen betydelse för kommunens skyldighet att erbjuda sådana insatser när det behövs. Kommunens skyldighet härvidlag framgår bl a av 11 och 12 §§ socialtjänstlagen samt av LVU och LVM. (s 92)

7 a §

Insatser inom socialtjänsten skall vara av god kvalitet.

För utförande av socialnämndens uppgifter skall det finnas personal med lämplig utbildning och erfarenhet.

För att kunna uppnå god kvalitet i socialtjänsten krävs en rad ingredienser såsom rättssäkerhet, den enskildes medinflytande och en lätt tillgänglig vård och service. En väl fungerande arbetsledning och en lämplig sammansättning av ett arbetslag är andra faktorer som kan ge förutsättningar för en god kvalitet. Att socialtjänsten använder sig av ett genomtänkt arbetssätt är en del av kvaliteten, vilket understryker behovet av uppföljning och utvärdering av olika insatser. (s 52)

En förtroendefull samverkan mellan den enskilde och socialtjänstens personal och respekten för den enskildes personliga integritet är av betydelse för kvaliteten. (s 52)

Det är väsentligt att socialtjänsten visar lyhördhet och inlevelseförmåga i den enskildes förhållande samt att denne har insyn i och ett reellt inflytande över de insatser som ges. Vad gäller socialbidrag ställer den individuella behovsprövningen krav på att göra prövningen på ett sådant sätt att den enskilde upplever att hans eller hennes ärende bedömts på ett objektivt och korrekt sätt i enlighet med den lagstiftning som gäller. (s 53)

Mot denna bakgrund framstår en kontinuerlig uppföljning och utvärdering av verksamheten som också ger en röst åt dem som får del av eller nyttjar insatserna som mycket angelägen. (s 53)

Viktigt är att kunskap tas tillvara genom systematisk dokumentation. Kvalitetsarbete vid lokala arbetsenheter – egenutvärdering – är centralt. Av stor vikt är att arbete som utförs på alla nivåer i organisationen granskas och värderas, så att initiativ kan tas till förändringar och förbättringar. (s 53)

33 §

Socialnämnden får, i andra fall än som avses i 33 a §, återkräva försörjningsstöd som den enskilde har erhållit enligt 6 b § endast om det har lämnats

1. som förskott på en förmån eller ersättning,
2. till den som är indragen i en arbetskonflikt, eller
3. till de som på grund av förhållanden som han eller hon inte kunnat råda över hindrats från att förfoga över sina inkomster och tillgångar.

Har ekonomisk hjälp lämnats med stöd av 6 g §, får socialnämnden återkräva hjälpen, om den har getts under villkor om återbetalning.

Beslut som avser ekonomisk hjälp som kan komma att återkrävas enligt denna paragraf skall vara skriftligt. Beslutet skall innehålla uppgift om den eller de omständigheter som enligt denna paragraf utgör grund för återbetalningsplikten. Beslutet skall delges den enskilde.

Första stycket gäller endast försörjningsstöd enligt 6 b §. (s 178)

Det tredje stycket är helt nytt och anger förutsättningarna för återkrav i samtliga fall enligt denna paragraf, dvs både återkrav av försörjningsstöd enligt 6 b § och ekonomiskt bistånd enligt 6 g §. (s 178)

33 a §

Om någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att lämna uppgifter eller på annat sätt förorsakat att ekonomiskt bistånd enligt 6 b eller 6 g §§ utgått obehörigen eller med för högt belopp, får socialnämnden återkräva vad som har betalats ut för mycket.

Om någon i annat fall än som avses i första stycket uppburit sådant ekonomiskt bistånd obehörigen eller med för högt belopp och skäligen borde ha insett detta, får socialnämnden återkräva vad som har betalats ut för mycket.

Återbetalningsskyldighet bör föreligga även om den enskilde inte har haft för avsikt att framkalla den felaktiga betalningen. Socialtjänsten kan således besluta att återkräva bistånd som utbetalats på felaktiga grunder även om straffrättslig påföljd inte kan utdömas till följd av uppsåtligt eller vårdslöst lämnade vilseledande uppgifter. (s 97)

Denna grund för återbetalningsskyldighet bör tillämpas mycket restriktivt. När det väl har konstaterats att den enskilde förorsakat den felaktiga utbetalningen föreligger strikt ansvar. (s 179)

Bestämmelsen om återkrav i sådana fall bör självfallet inte påverka eller ersätta socialtjänstens beslut att göra polisanmälan om den enskilde avsiktligt lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter. (s 97)

Det kan också uppkomma situationer där socialtjänsten förorsakar felaktiga utbetalningar, men där den enskilde bör ha insett att betalningen varit felaktig. (s 97)

Beslut om återkrav av ekonomiskt bistånd som utbetalats på oriktiga grunder skall fattas av den politiska nämnd som är ansvarig för frågor om ekonomiskt stöd. Detta gäller också felaktigt utgivet ekonomiskt stöd som förorsakats av socialtjänsten. Talan om återkrav får härefter föras hos länsrätten. (s 97)

36 §

Vill socialnämnden föra talan om ersättning som en enskild inte betalar godvilligt för ekonomisk hjälp som avses i 33 eller 33 a §§ eller för kostnad som kommunen har haft enligt 34 § första eller andra stycket, skall talan väckas hos länsrätten inom tre år från det kommunens kostnad uppkom. Talan väcks vid länsrätten i det län där den enskilde är bosatt.

Talan om ersättning får inte bifallas, om den ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller en del av denna kan antas bli ur stånd att klara sin försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigt eller annars synnerliga skäl talar mot bifall till ersättningsanspråket.

37 §

Socialnämnden får helt eller delvis efterge den ersättningsskyldighet som avses i 33 och 33 a §§ samt 34 § första och andra styckena.

47 §

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får ges endast åt en särskild avdelning som består av ledamöter eller ersättare i nämnden i ärenden som ankommer på nämnden enligt 25 § första–fjärde styckena och 28 § denna lag, 4 och 6 §§, 11 § första och andra styckena, 13 § 14 § tredje stycket, 21, 22, 24, 26, 27 och 43 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga samt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.

Första stycket gäller även i ärenden enligt 25 § femte stycket om samtycke vägras och beslut enligt 36 § om att föra talan om återkrav enligt 33 a §.

50 §

Socialnämnden skall utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom ansökan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden.

Vad som har kommit fram vid utredning och som har betydelse för ett ärendes avgörande skall tillvaratas på ett betryggande sätt.

51 §

Handläggning av ärenden som rör enskilda samt genomförande av beslut om stödinsatser, vård och behandling skall dokumenteras. Dokumentationen skall utvisa beslut och åtgärder som vidtas i ärendet samt faktiska omständigheter och händelser av betydelse.

Dokumentationen skall kunna användas av socialtjänstens personal som ett arbetsinstrument för den individuella planeringen, för handläggningen av ärendet, för genomförandet och för uppföljning av ärendehandläggningen och insatsen. Uppgifterna utnyttjas också i flera andra för socialtjänsten viktiga sammanhang, t ex som underlag för kvalitetssäkring, forskning och framställning av statistik. (s 181)

En viktig princip för att skyldigheten att dokumentera skall kunna fylla sin uppgift är att dokumentationen innehåller tillräcklig, väsentlig och korrekt information. Vad detta innebär kan dock variera starkt mellan olika verksamheter och ärendetyper. Däremot bör dokumentationen inte variera mellan olika handläggare. (s 153)

Dokumentationen bör innehålla uppgift om vem som har gjort en viss anteckning och när anteckningen gjordes. Att sådana uppgifter finns är väsentligt såväl under ett ärendes handläggning och under genomförandefasen som därefter för olika slag av uppföljning och kontroll. (s 182)

52 §

Dokumentationen skall utformas med respekt för den enskildes integritet. Den enskilde bör hållas underrättad om de journalanteckningar och andra antecknigar som förs om honom. Om den enskilde anser att någon uppgift i dokumentationen är oriktig skall detta antecknas.

Det är väsentligt att dokumentationen blir både objektiv och saklig. En kritik som har framförts mot socialtjänstens dokumentation är att den ibland innehåller subjektiva omdömen om den enskilde vilka kan uppfattas som nedsättande. Anteckningarna skall präglas av respekt för den enskilde. Utgångspunkten är att uppgifterna skall bygga på ett korrekt underlag och inte vara av nedsättande karaktär. (s 153)

Ibland kan det dock vara nödvändigt att dokumentera värderingar om den enskilde. Ett krav för att värderande omdömen etc skall få förekomma bör vara att de grundas på ett korrekt underlag och att de är av verklig betydelse för saken. (s 153) Ovidkommande värdeomdömen av allmänt nedsättande eller kränkande karaktär får inte förekomma. (s 182)

Det är naturligtvis viktigt inte minst i förtroendet i relationen att den enskilde verkligen får insyn i de anteckningar som görs om honom. Detta gäller självfallet särskilt när det kan råda delade meningar om riktigheten av det som antecknas. Av dokumentationen skall klart framgå i vilka avseenden den enskilde har en avvikande uppfattning om vad som sagts eller noterats. (s 154) Denna regel ansluter till insynsbestämmelsen i andra meningen i paragrafen, men också till den obligatoriska rätten till partsinsyn enligt förvaltningslagen. (s 183) Däremot skall den enskilde inte kunna styra hur dokumentationen utformas. (s 153)

Uppgifter om tredje person bör undvikas så långt det är möjligt. Det skulle dock vara att gå för långt att helt förbjuda detta. (s 153)

Endast de uppgifter som har betydelse med hänsyn till verksamhetens art och det enskilda fallet skall dokumenteras. Mindre insatser kan dokumenteras mer summariskt. (s 153)

72 a §

Om någon efter beslut av en socialnämnd vistas i en annan kommun i familjehem, hem för vård eller boende eller sådan boendeform eller bostad som avses i 20 § andra stycket, 21 § tredje stycket och 69 § första stycket 2, har den kommun som beslutat om vistelsen ansvaret för det bistånd enligt 6 § samt det individuellt behovsprövade stöd och de individuellt behovsprövade sociala tjänster enligt 10–12 och 16 §§ som den enskilde kan behöva. Placeringskommunens ansvar upphör om ärendet överflyttas enligt 72 §.

Den kommun där den enskilde är folkbokförd har samma ansvar som en placeringskommun enligt första stycket för bistånd, stöd och sociala tjänster

1. under kriminalvård i anstalt,
2. under vård på sjukhus eller annan sjukvårdsinrättning på initiativ av någon annan än en kommun,
3. som aktualiserats inför avslutningen av vård enligt 1 eller 2.

Ett sammanhållet vårdansvar är viktigt. För att uppnå ett sådant sammanhållet vårdansvar utvidgas ansvaret för den kommun som fattar beslut om att placera någon för vård eller boende i annan kommun. Det gäller vistelse i familjehem, hem för vård eller boende eller särskild boendeform i annan kommun. Placeringskommunen bör svara för den hjälp och det stöd, som den enskilde behöver under vistelsen i den andra kommunen, även om personen i fråga har blivit folkbokförd i vistelsekommunen. I princip gäller det både biståndsinsatser enligt 6 § samt socialt stöd och sociala tjänster i form av t ex hemtjänst, daglig verksamhet och personligt stöd. (s 158)

När det gäller vissa av de personer som är intagna på kriminalvårdsanstalt eller som vistas på en sjukvårdsinrättning utanför hemkommunen skall denna grupp människor anses utgöra ett undantag från vistelsekommunens ansvar. Någon placeringskommun finns inte heller i dessa fall. Biståndsansvaret får istället grundas på formella kriterier som gör det möjligt att snabbt och enkelt slå fast vilken kommun som skall vara ansvarig. Detta leder till att folkbokföringskommunen är ansvarig när den enskilde genom beslut av annan huvudman vårdas på sjukhus eller annan sjukvårdsinrättning respektive avtjänar fängelsestraff. Detta bör dock inte gälla under vård på sjukhus eller annan sjukvårdsinrättning som sker på initiativ av en annan kommun. I dessa fall får det förutsättas att den kommunen på annan grund har ett ansvar för personen, exempelvis för att han eller hon är omhändertagen för missbruksvård. (s 161–162)

Folkbokföringskommunens ansvar upphör när insatserna har genomförts eller när ärendet flyttas till en annan kommun. (s 162)

När en person inte alls är folkbokförd i landet har vistelsekommunen biståndsansvaret. (s 162)

Reglerna i denna paragraf är avsedda att tillämpas som undantag både från vistelsekommunens "normala" ansvar som från dess yttersta ansvar. (s 191)

73 §

Socialnämndens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om nämnden har meddelat beslut i fråga om
fösörjningsstöd enligt 6 b §,
vägran eller nedsättning av fortsatt försörjningsstöd enligt 6 d §,
annat bistånd enligt 6 f §,
ansökan enligt 6 h §,
medgivande, återkallelse av medgivande eller om samtycke enligt 25 §,
eller
förbud eller begränsning enligt 27 §.

Beslut i fråga om bistånd till annan får inte överklagas enligt första stycket.

Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. En länsrätt eller kammarrätt får dock förordna att dess beslut skall verkställas först sedan det har vunnit laga kraft.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Avslagsbeslut i fråga om bistånd i andra fall (6 g §) kan bara överklagas genom den ordning som gäller för laglighetsprövning enligt kommunallagen (1991:900). (s 192)

Ändring i socialtjänstförordningen

Regeringen har den 20 november 1997 genom ändring i socialtjänstförordningen beslutat om riksnorm för år 1998.

Utdrag ur SFS 1997:890 Förordning om ändring i socialtjänstförordningen (1981:750):

Riksnormen

2 § Riksnormen för beräkning av skäliga kostnader enligt 6 b § första stycket 1 socialtjänstlagen (1980:620) grundar sig på Konsumentverkets senaste pris- och konsumtionsundersökningar och delas upp på olika hushållstyper och åldersintervaller.

Riksnormen för ett hushåll under 1998 utgör summan av de personliga kostnaderna för samtliga medlemmar i hushållet och de gemensamma hushållskostnaderna beräknade enligt följande tabeller.

För en vuxen person som inte är att anse som samboende, men som ingår i hushållsgemenskap med flera personer, beräknas normen såsom personliga kostnader för ensamstående plus kvoten av de gemensamma kostnaderna för hushållet och antalet medlemmar i hushållet.

Riksnormens konstruktion och beräkningsunderlag

Riksnormen har beräknats utifrån underlag från Konsumentverket. I underlaget har Konsumentverket utgått från prismätningar för olika varor och tjänster i oktober 1996. Dessa siffror har sedan räknats upp med hänsyn till prisutvecklingen t o m september 1997 (med olika delindex från konsumentprisindex – KPI) och därefter med prognos för prisförändringar till årsmedeltal för 1998 (beräknad indexhöjning 0,7%).

Riksnormens konstruktion är till vissa delar mer schabloniserad än Socialstyrelsens rekommenderade socialbidragsnorm för 1997. Skillnaderna är följande:

Riksnormen anger endast en totalsumma för personliga kostnader – för barn och ungdomar i olika åldersgrupper och för vuxna ensamstående respektive samboende – utan uppdelning på de fyra utgiftsposter som ingår i personliga kostnader, dvs livsmedel, kläder och skor, fritid och lek samt hygien. Riksnormen anger vidare endast en totalsumma för gemensamma hushållskostnader. I denna ingår dels förbrukningsvaror för skötsel av bostad och kläder och dels avgifter för dagstidning, telefon och TV-licens. Till skillnad mot Socialstyrelsens socialbidragsnorm för 1997 ingår inte de hushållsgemensamma utgiftsposterna hushållsel och hemförsäkring i riksnormen. Men dessa utgiftsposter ingår i försörjningsstödet, jämför socialtjänstlagen 6 b §, punkt 2.

Riksnormen ger kommunerna möjlighet att differentiera utbetalningarna för förskolebarn med hänsyn till om de får fri lunch utanför hemmet fem dagar per vecka, t ex inom kommunal barnomsorg. Den lägre normen gäller inte då barnen är frånvarande pga lov, sjukdom eller liknande och därmed äter hemma. Riksnormen för skolbarn är däremot inte differentierad med hänsyn till lunch utan beräknad så att den i genomsnitt ska täcka lunch i hemmet under skollov och normal övrig frånvaro.

Riksnormen differentierar inte heller utbetalningarna för vuxna med hänsyn till eventuell fri lunch. Någon skillnad görs inte heller på personliga kostnader för vuxna ensamstående i enpersonshushåll jämfört med i flerpersonshushåll.

Konsumentverkets underlagssummor för de olika utgiftsposter som ingår i riksnormen framgår av nedanstående tabell.

Personliga kostnader inom riksnormen

Gemensamma hushållskostnader inom riksnormen

Datorprogram för socialbidragsberäkning

Konsumentverket kommer att utarbeta ett datorprogram som kan vara till hjälp vid beräkning av socialbidrag i det enskilda fallet. Programmet finns för försäljning fr o m 1998-07-01.Pris 350 kronor.

Datorprogrammet kan beställas från: Konsumentverket, Kundtjänst, 118 87 Stockholm. Tel: 08-429 07 45, Beställningsfax:08-429 07 45, E-post: kundtjänst@kov.se

Information: Eva Bergström, Eva Hjort, Ellinor Englund, Socialtjänstgruppen, tel 08-783 30 00

Varje meddelandeblad sänds ut till berörda målgrupper. Vill Du förvissa Dig om att få samtliga nummer i serien kan Du prenumerera antingen per post (f n 260 kr för tolv månader) eller per fax (f n 192 kr för tolv månader).
Ytterligare exemplar av ett visst nummer skickas kostnadsfritt. Vid större beställningar tillkommer portokostnad. Du får gärna kopiera och dela med Dig av informationen.
För beställningar eller prenumeration kontakta:
Socialstyrelsens kundtjänst, Finspångsgatan 51, 163 53 Spånga, tel: 08-795 23 30, fax: 08-760 58 95.